Jag kan se trädets själ
i bäckens blanka fåra.
Den talar om tid,
svunnen tid,
tid som är förlorad.
Minnena susar sakta
i dess stolta krona.
Då och då singlar ett gulnat löv till marken,
landar i vattnet,
flyter iväg.
Kanske var det ett minne inte längre värt att behålla.
Ett dåligt år,
ensamhet,
ett förlorat liv.
Ett rep är bundet vid trädets midja.
En djup svidande skåra.
Som värker,
som plågar.
Men det kämpar.
Kämpar emot
med sin hela kraft
och kommer aldrig, aldrig att ge upp.